Berlin biennalen 2016

 

Berlin biennal 2016 har rubriken ”Present in drag”. Det är mode- och reklamkollektivet DIS som har kurerat årets biennal och man undrar om de ser på vår samtid som en dragshow som när After Dark i rosasprakande strass  står och sjunger La Dolce Vita på Melodifestivalens scen? 

Man kan lyfta fram två dominerande teman i biennalen som ligger och skaver och som fångar in titeln ”Present in drag”. Det ena handlar om digitaliseringen av samhället och den andra om en uppvaknade politisk och social medvetenhet.

På Kunst-Werke hittar man flera verk som handlar om vår digitala och virtuella värld. What the Heart Wants (2016) av Cécile B. Evans är en videoinstallation som rör sig i en digital verklighet där gränsen mellan människa och maskin suddas ut. Videon projiceras i ett mörkt rum där man vandrar på en brygga omgiven av vatten fram till projektionen. Vår digitala identitet och vår sociala närvaro på nätet påminner en del om en dragshow. Vi ikläder oss en identitet och visar gärna upp en polerad bild av våra perfekta och ljuva liv med en nybryggd café latte i solen på en uteserveringen i storstaden, bilder från exotiska semestermål, framgångsrika träningsresultat, våra vackra och begåvade barn och andra unika upplevelser som fyller våra statusuppdateringar på sociala medier.

”What the Heart Wants,” 2016; installation av Cécile B. Evans. Foto: Mathias Jansson

Biennalens enda oljemålning, som finns på Kunst-Werke, föreställer också en idylliserad verklighet. Det är Nicolás Fernández målning Everything needs its own absence (2014–15). Målningen föreställer en naken kvinna som står på huvudet i en yoga-position medan hennes barn sitter på marken och ammar från hennes bröst. Förlagan är ett foto som flitigt har spridits på nätet och blivit viralt. Fernández sammanfogar den digitala världens bildflöde med den klassiska porträttkonsten. Sedan kan bilden sägas vara en form av föreställning, en dragshow. Det är den idealiska bilden om hur en mamma vill att relationen med sitt barn ska vara. Mamman kan i lugn och ro ägna sig åt yoga samtidigt som hennes barn nöjt förser sig själv med mat. Problem med mjölkstockning, sömnlöshet och skrikande kolikbarn har vi i den digitala världen i många fall filtrerat bort.

Det politiska och sociala evenemanget hittar man i till exempel Josh Klines installation Crying Games (2015) som använder sig av programvara som gör det möjligt att byta ansikten med någon person i realtid. Samma teknik har du kanske nyligen sett i Comviqreklamen där Karim och Christer byter ansikten med varandra genom att använda sig av en mobilapp. Kline har låtit skådespelare spela in scener där de sitter på golvet i grå fångkläder mot en tegelmur och ber om ursäkt. Ansiktena har sedan bytts ut mot kända politiker som Tony Blair, Condoleezza Rice, Donald Rumsfeld och George W. Bush som låg bakom många av de militära insatserna under 2000-talet. De ber om ursäkt för vad det ställt till med i världen. Du hittar videon i ett källarutrymme på Kunst-Werke, med välvda tegelvalv och ett golv som är täckt med vit kattsand. Rummet ger ett naket och sterilt intryck och den politiska udden i videon går det inte att ta miste på.

Liknande inlägg

Share

Lämna ett svar