Utställningen Fakta talar inte för sig själv

 

Skånes konstförening visar under hösten 2016 utställningen ”Fakta talar inte för sig själv – Migration och Europas gränspolitik” kurerad av Erik Berggren från Museet för glömska. Museet för glömska startades 2007 i Norrköping som en reaktion på det pågående Irakkriget. Berggren beskriver museet som ett nomadiserande museum utan fast adress som ”skapar konstutställningar och upprättar ett rum för reflektion kring samtida frågor med politisk, social och kulturell glömska som utgångspunkt.”

Berggren arbetar som Forskningskoordinator och lärare på REMESO – Institute for Research on Migration, Ethnicity and Society vid Linköpings universitet och hans kunskaper och intressen inom migration avspeglar sig i museets verksamhet. I utställningen ”Fakta talar inte för sig själv ” ställer man sig nämligen frågan:

”Hur kan vi representera de politiskt orepresenterade och gestalta en humanitär kris? Kan konsten ge andra svar eller ställa andra frågor än medierna och politikerna? Har den så kallade flyktingkrisen också skapat en bildernas kris? Vad bör fokuseras – flyktingen, offren, lägren och/eller systemet och länderna som skapat och upprätthåller flyktingkrisen?”

Migration och integration är idag en het politisk potatis. Det pågår en informationsstrid mellan olika läger om vilken verklighetsbild som gäller. Tidningarna lyfter gärna fram enskilda tragiska händelser för att göra den stora massan av anonyma flyktingar till individer och mer mänskliga. Politiker försöker istället använda statistik och fakta för att bygga upp en bild om hur bra eller dåligt man lyckas ta hand om alla dessa människor som är på flykt.

Utställningen på Skånes Konstförening försöker sätta in fakta och de enskilda ödena i en berättelse som ger en större kontext till vad som håller på att hända i Europa och kring Medelhavet, eller som det står i introduktionen till utställningen:

”Men fakta talar inte för sig själv. Fakta handlar inte av sig själv. Någon måste tala för den, någon måste ge den en form, berätta berättelsen, om hur Europa blivit ett annat ord för gränsbevakning, murar, rädsla, förvar, läger och drunknade människor. Och något måste ske.”

Runo Lagomarsino (Sverige) med verket ”Sea Grammar (Havets grammatik)”

I utställningen medverkar bland annat Runo Lagomarsino (Sverige) med verket ”Sea Grammar (Havets grammatik)” som består av en diabildspresentation. På den första bilden ser vi en bild från Gibraltarsundet. Det smala sundet som skiljer Afrika från Europa. På havet avtecknar sig ett lastfartyg. Det ser ganska idylliskt ut med havet och utsikten, men ombord på båten finns det kanske flyktingar på väg från Afrika till Europa. Havet är också ett dödens hav där många flyktingar de senaste åren har drunknat när bräckliga båtar kapsejsat eller när flyktingar kvävts i trånga packade lastutrymmen. För varje diabild som matas fram förändras motivet genom att hål dyker upp i bilden. Den idylliska bilden äts upp av tomrum som om verkligheten bakom försöker tränga sig på.

Lagomarsinos verk kan knytas ihop med Daniela Ortiz och Xose Quiroga (Peru / Spanien) installation ”NN 15518 ”. På stora pappersark som hänger från taket ner till golvet får vi ta del av den brutala statistiken över migranter som de senaste åren drunknat på Medelhavet. NN kommer från latinets nomen nescio, ”jag vet inte namnet” och siffran 15518 är antalet drunknade. Men bakom den torftiga fakta i titeln finns berättelser och drömmar från tiotusentals människor som sökt efter ett bättre liv i Europa men som aldrig kommit fram utan som istället förvandlas till anonyma och okända siffror i en kolumn.

 

Kimbal Quist Bumstead (UK) videofilm ”The Horizon is Far Away (Horisonten är långt borta)”

Många flyktingar når inte Medelhavet utan fastnar längs vägen. Kimbal Quist Bumstead (UK) videofilm ”The Horizon is Far Away (Horisonten är långt borta)” handlar om människor som fastnat i ett av FN övergivet  flyktingläger mitt ute i Tunisiens öken. Här möter vi människor som fortfarande drömmer om ett bättre liv i Europa och som är beredda att offra sina liv på Medelhavet för att förverkliga den drömmen.

Gunilla Sköld Feiler (Sverige) har i installationen ”Colony” skapat ett verk av begagnade filtar och handdukar som hon samlat ihop från olika delar av världen. Textilerna har klippts sönder och rullats till rullar som nu står på galleriets golv som en folkmassa, eller som en bild av människor på flykt. Varje rulle, som påminner om gasbindor, bildar tillsammans en massa med har samtidigt individuella drag. I katalogtexten beskrivs verket på följande sätt:

”Installationen bildar grupper/kolonier av små rullar, en konkret abstraktion – en öppen metafor för migration som en organisk omvandlingsprocess, där det taktila hudnära materialet bygger upp olika associativa begrepp som flykt, skydd, annektering, rörelse, uteslutning av grupper, länder och flöden av gemenskaper. Sett så kan Colony sägas slå an flera av de teman som andra verk i utställningen berör mer explicit.”

 

Om utställningen:

”Fakta talar inte för sig själv – Migration och Europas gränspolitik” på Skånes Konstförening 26/8-25/9.

Medverkande konstnärer:
Klitsa Antoniou (Cypern), Kimbal Quist Bumstead (UK), Nuría Güell, (Spanien), Daniela Ortiz (Peru); Xose Quiroga (Spanien), Kristina Müntzig (Sverige), Dror Feiler (Sverige/Israel), Gunilla Sköld Feiler (Sverige), Runo Lagomarsino (Sverige), Oscar Lara (Sverige/Peru).

Läs mer om utställningen på Museet för Glömskas hemsida.

Liknande inlägg

Share

Lämna ett svar