Berlin biennalen 2018

 

Tina Turners gamla hitlåt “We don’t need another hero” har fått bli undertitel till den tionde Berlin biennalen. Curatorn Gabi Ngcobo har utgått från Berlin som en kulturell smältdegel för att skapa en dialog med resten av världen. Det var till den dystopiska filmen Mad Max Beyond Thunderdome från 1985 som Tina Turner framförde låten.

Budskapet i filmen och sången är dystert. Civilisationen har kollapsat, människorna lever i en postapokalyptisk värld. Hjälten Mad Max lyckas rädda en grupp överlevande barn som har möjlighet att börja om och återuppbygga civilisationen i framtiden. Vi får inte göra samma misstag igen. Vi är dem som lämnades kvar. När ska vi ändra på oss? Vi behöver inga hjältar det enda vi behöver veta är vägen hem, sjunger Tina Turner i ledmotivet till filmen. Men så dystopisk som filmen och sången känns nu inte årets biennal.

Sara Haq, Trans:plant (2018)

Att det första man möter utanför Kunstakademien är en konstgjord ruin av konstnären Firelel Báez känns därför helt naturligt. Men det känns mer som om man kastas tillbaka i konsthistorien till när Europeiska konstnärer reste till Rom och andra antika städer för att inspireras av och måla av ruiner, eller när man uppförde fejkade gamla slott och ruiner hemma i sina välbärgade trädgårdar för att skapa en historisk atmosfär, än som en profetisk varning att det avgörande ögonblicket för mänskligheten är här. Även på KW möter man i huvudhallen en ruin-installation. Det är konstnären Dineo Seshee Bopape som skapat ett rum med tegelhögar och krossade kolumner. Här är det inte de antika ruinerna som man tänker på i första hand utan snarare krig och förstörelse. Bopape har skapat en krigshärjad övergiven ruinstad som besökarna kan vandra omkring i, vilket bättre fångar undergångsstämningen som man kan känna av i dagens världspolitik och de aktuella krigskonflikterna.

Men åter till Kunstakademien där man lyckats bygga upp en utställning som binds samman på ett bra sätt och som med sin ljussättning skapar en bitvis poetisk stämning. Som en röd tråd återkommer Sara Haqs grässtrån, små knippen av långa grässtrån som transplanterats i utställningen och som nu växer upp ur golvet, med en spotlight som effektfullt lyser upp dem och skapar ett fint skuggspel. Även Minia Biabianys stora vävda bambuskärmar skapar de där effektfulla skuggorna och ljusspelet som genomsyrar utställningen på Kunstakademien. På väggen mittemot Biabianys skärmar hittar man stora monokroma målningar “Miracle in the rain” av Moshekwa Langa och på motsatta vägg  den kubanska konstnären Belkis Ayón’s stora svart, vit-grå målningar som beskriver en hemlig Afro-kubansk religion som kallas Abakuá. För även om det finns ett par videoverk i utställningen är teknikerna ofta traditionella, som måleri, skulptur och installation. Konstverk gjorda med nya tekniker som VR eller appar eller som använder sociala medier hittar man inte mycket av i årets biennal. Kuratorn har också valt att arbete med icke-europeiska konstnärer, men trots sin politiska kontext och dystopiska anslag så upplever jag året biennal till vissa delar som ovanligt poetisk.

Ett annat verk som har den där poetiska utformningen, men som utgår från en stark protestaktion är Okpokwasili installation Sitting on a Man’s Head (2018). Verket bygger på en nigeriansk protestform där kvinnorna metaforiskt sitter på en mans huvud, genom att kollektivt invadera och ta plats i politiska eller andra maktcentrum för att göra sin röst hörd. På KW har Okpokwasili  skapat ett rum, med parkettgolv och väggar av byggplast. Taket består av en plastpresenning som böljar i vinden. Rummet har något sakralt över sig, som ett rum för meditation. Instruktionerna till besökaren är att ta med sig en handling in i rummet. Man kan bara gå runt i rummet, vara närvarande och ta det i besittning eller kanske sjunga en sång. För det är som i sången, vi behöver inga fler hjältar som leder oss och säger åt oss vad vi ska göra, utan det är vi själva som kollektiv som måste gå från ord till handling för att skapa en förändring i världen.

Okwui Okpokwasili installation Sitting on a Man’s Head (2018).

 

Läs mer om Berlin biennalen:

Berlin biennalens hemsida: http://www.berlinbiennale.de/

DN : https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-berlinbiennal-utan-det-vanliga-vita-bruset/

Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/kultur/konst/a/a2xm54/subjektet-uber-alles

Expressen: https://www.expressen.se/kultur/samvetskommissarierna-har-kidnappat-konsten/

Konsten.net: http://konsten.net/10e-berlin-biennalen/

Kunstkritikk.se: http://www.kunstkritikk.se/kritikk/biennalen-som-ikke-ville-forklare-seg/

 

 

 

 

 

 

Liknande inlägg

Share