Konsthistoria för den digitala generationen – #1 Performance on-line

I artikelserien “Konsthistoria för den digitala generationen” kommer vi att lyfta fram olika exempel på hur konsthistoriska verk med hjälp av nya tekniker och plattformar kan få nytt liv och användas för att spegla vår samtid.

Under 60-talets sökte sig många konstnärer sig utanför institutionerna och begav sig ut i det offentliga rummet för att utföra performance och aktioner. Idag ser vi en ny generation av konstnärer som på liknande sätt söker till dataspel och on-linevärldar för utforska nya offentliga rum och nå nya målgrupper. Det finns flera exempel på konstnärer som har återskapat kända performanceverk i den digitala världen, ett fenomen som brukar kallas re-enact.

 

Re-enact: Att iscensätta och återskapa en händelse på exakt samma sätt som den inträffade för första gången, till exempel ett historiskt slag, en föreställning eller en performance.

 

I serien Synthetic Performance har konstnärerna Eva och Franco Mattes återskapat flera kända performanceverk i on-line världen Second Life. Shoot från 1971, där konstnären Chris Burden blir skjuten med ett gevär av en vän. Vito Acconcis Seedbed från 1972 där konstnären låg dold under en ramp på Sonnabend Gallery och onanerade medan han beskrev sina fantasier om besökarna som gick på rampen ovanför honom. Valie Export och Peter Weibel’s Tap and Touch Cinema som genomfördes på olika ställen i Europa under 1968-71. Tap and Touch Cinema bestod av en låda med en ridå som konstnären Valie Export bar framför sin nakna överkropp. I Imponderabilia (1977) av Marina Abramovic och Ulay ställde sig de två konstnärerna nakna mitt emot varandra vid en trång passage vid entrén till museet så besökarna måste tränga sig förbi de nakna kropparna.

Det gemensamma för dessa performanceverk är att kroppen står i fokus. Besökarna utsätts för påträngande upplevelser som nakna kroppar, sexualitet och våld, men när dessa upplevelser överförs till on-linevärldar försvinner många av de ursprungliga intentionerna. Att se en avatar bli skjuten i en digital värld är inte samma sak som att se någon bli skjuten i verkligheten. Att tränga sig förbi två nakna kroppar uppbyggda av datorgrafik eller känna på ett par virtuella bröst är inte samma sak som att göra det i verkligheten. Värme, känsla, dofter, ögonkontakt och andra kroppsliga upplevelser går än så länge inte att översätta till den virtuella världen. Eva och Franco Mattes är såklart medvetna om dessa brister och de kallar också sina performanceverk för syntetiska eftersom de är konstgjorda och så tydligt visar på skillnaden mellan hur vi uppfattar kroppar i den verkliga och den virtuella världen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Liknande inlägg

Share