Gertrud Sandqvist ny förbundsordförande för riksförbundet Sveriges Konstföreningar

I maj 2019 på förbundsstämman i Lidköping valdes Gertrud Sandqvist till ny förbundsordförande för riksförbundet Sveriges Konstföreningar. Vi bad Gertrud att presentera sig för våra medlemmar och berätta lite mer om sin bakgrund och sin syn på Sveriges Konstföreningar.

 

Du arbetar för närvarande som rektor på Konsthögskolan i Malmö men du har också en gedigen bakgrund inom konstområdet. Kan du berätta lite om dig själv?

Jag är journalist och konsthistoriker, med studier  från Journalisthögskolan i Stockholm, Stockholms universitet och Lunds universitet. 1989 fick jag ett stort nordiskt stipendium som gjorde det möjligt för mig att läsa filosofi för Jacques Derrida i Paris . Då upplevde jag också för första gången Julia Kristevas tänkande vilket har kommit att betyda mycket för mig. Jag började som redaktör på Arbetaren, syndikalisternas tidning, och blev därefter redaktör för Paletten 1981.

Gertrud Sandqvist ny förbundsordförande. Fotograf: Kennet Rauta

Därifrån kom jag till nordiskt Konstcentrum i Helsingfors 1984 för att starta en nordisk konsttidskrift, vilket jag gjorde (Siksi). Jag bodde i Helsingfors i 7 år. Dessa år var oerhört berikande och intressanta för mig. De förde mig inte bara i kontakt med den livliga finska och nordiska konstscenen, vilken jag fortfarande känner mig som en del av, utan också den internationella konstscenen. Finland med Museet för Nutidskonst och Nordiskt Konstcentrum var en livlig och intresserad deltagare såväl i debatten som att man bjöd in en lång rad intressanta konstnärer och tänkare att göra projekt och utställningar. Det gjorde mig också till postmodernist.

Efter ett par års mellanspel som kritiker på Svenska Dagbladet blev jag 1992 direktör för Galleri F15 i Moss utanför Oslo, en konsthall för framförallt nordisk och internationell samtidskonst och där lärde jag mig vad integritet betyder. Varje utställning jag gjorde orsakade en skandal, något som var helt oförutsett från min sida. De 2 åren i Norge gav mig också vänner för livet.

1994 blev jag prefekt för Fotohögskolan i Göteborg, och därifrån 1995, blev jag kontaktad av Lunds universitet för att hålla i den nystartade Konsthögskolan i Malmö. Jag är fortfarande rektor här, och känner en stor glädje och tacksamhet över såväl den dagliga samvaron med intressanta unga konstnärer och mina fantastiska kollegor, som för att ha fått vara med om att bygga upp en så profilerad utbildning som Konsthögskolan i Malmö från grunden. Jag blev professor 2007, och mottog serafimerorden 2016. Jag skriver kontinuerligt om framförallt samtidskonst och gör utställningar. De senaste 10 åren har jag varit fördjupad i Hilma af Klints esoteriska konstnärskap.

Hur är din egen relation till konstföreningar?

Uno Kampmark, grundaren av  Sveriges Konstföreningars Riksförbund, satt i styrelsen för Paletten och var med om att utse mig till redaktör 1980. Jag har förstås hållit mängder med visningar och föreläsningar för konstföreningar genom åren men jag är inte med i en konstförening (eller någon annan förening utom konstkritikersamfundet). Men som dotter till en socialdemokratisk riksdagsman är jag uppvuxen i folkrörelse Sverige och har en djup sympati för det engagemang som får människor att på sin fritid engagera sig i något så underbart och komplicerat som bildkonst.

Vad ser du mest fram emot i ditt arbete som ny förbundsordförande för riksförbundet Sveriges Konstföreningar?

Framförallt ser jag fram emot att lära känna er ordentligt, både på förbundsnivå och att träffa alla engagerade människor runt om i Sverige.

Har du någon vision för Sveriges Konstföreningars betydelse på den svenska konstscenen? Är det någon speciell fråga som du vill driva som ny förbundsordförande?

Jag blir lite nervös när någon säger vision.  Det låter lite för stort för mig, och framförallt tänker jag att det som är kännetecknande för en folkrörelse är den motsatta rörelsen – inte någon som “på toppen” har en vision, utan alla de som engagerar sig och tänker och just bildar en rörelse. Men jag hoppas att jag kan fortsätta arbetet att föra den unga samtidskonsten i närkontakt med Sveriges Konstföreningar, och kanske också öppna fältet för konst och tankar internationellt.

Konstintresset är det som förenar alla medlemmar i Sveriges Konstföreningar. Hur är det med ditt eget konstintresse?

Ett liv utan konst (och litteratur och musik) är för mig otänkbart. Min mamma har berättat att hon fick dra mig ut från Rijksmuseum när jag var 4 år. Det egendomliga är att jag minns detta och minns min djupa försjunkenhet i en målning som jag upptäckte när jag kanske 50 år senare kom till samma sal på Rijksmuseum var Rembrandts Den Judiska Bruden. Hänförelse och försjunkenhet är nog fortfarande det jag förknippar med att se på konst. Men nu tillkommer också ett rent intellektuellt intresse. Det är absolut omöjligt för mig att räkna upp alla konstnärer som jag har fascinerats av!

Liknande inlägg

Share