Den artificiella kroppen

I din konst avbildar du ofta din egen kropp. Kan du berätta vad det är i kroppen som intresserar dig som motiv?

-Kroppen är urkul! Den är både otroligt häftig och otroligt vanlig och vardaglig. Den kan göra extraordinära saker som springa fort, hoppa högt, tänka tankar, smälta mat, kramas och dela celler. Samtidigt är den helt grundläggande för upplevelsen att vara människa. Alla har en kropp. Hur den funkar och beter sig påverkar hur vi vistas i världen och relationen till andra människor (och kroppar). Och jag tycker att kroppar är jätteroliga! De kan vridas och krumbukta nästan hur som helst, huden stramar och veckar sig och poser och ansiktsuttryck kan förmedla en oändlig radda av känslor, stämningar och intryck. Kroppar kan vara vackra, sexiga och fåniga i rask följd.

Hur kom det sig att du i din senaste utställning intresserade dig för AI och maskininlärning?

-Jag har alltid gillat det konkreta och fysiska med traditionellt måleri men jag bangar sällan en utmaning och kastar mig gärna huvudstupa in i sånt jag inte riktigt kan eller begriper. Så när jag fick frågan om vad jag skulle kunna göra som har med artificiell intelligens att göra, men som fortfarande kan rymmas på ett rimligt sätt inom mitt konstnärskap, började jag spåna. Efter att ha bollat lite med min man som är programmerare kom jag (vi) fram till att det skulle vara både roligt och genomförbart att använda ett så kallat Generative Adversarial Network (GAN) för att generera nya bilder som jag sedan målar av.

-De senaste åren har jag nästan uteslutande använt mig själv som modell i mitt måleri så jag bestämde att det skulle vara intressant att se vad som hände om jag tränade nätverket enbart med bilder av mig. Det blev ett dataset bestående av en blandning av foton av mig och bilder av tidigare verk, ungefär 1500 av varje. Det är kul att använda resultatet av ny, frän AI-teknik och göra något så gammaldags som att måla av den med färg på duk. Det är också intressant att fundera över vad som händer med kroppen och identiteten när de tolkas och konstrueras genom en artificiell ”blick”.

Ja, vad upptäckte du när en artificiell ”blick” såg på ditt konstnärskap?

-Jag har blivit bättre på att måla sedan jag började med AI-förlagorna. Jag tror att det beror på att jag måste tänka mer på vad jag håller på med, jag kan inte gå på hur jag vet att en kropp ser ut och funkar. Eftersom min AI-algoritm har en väldigt begränsad grund för hur en bild/kropp/människa ser ut genererar den bilder där kroppen ibland är nästan ”vanlig” och ibland ser ut att vara helt i upplösning. Det har gett mig en ännu större möjlighet att utforska och insistera på förekomsten av multipla, parallella ”själv” eller en slags iscensättning av en ständigt pågående (re-)konstruktion av nåt slags varande.

-Jag ser mina vanliga målningar av kroppar och AI-målningarna som en slags pendelrörelse mellan en konkret kropp och olika mer eller mindre kroppsliga förnimmelser, personlighetsdrag och erfarenheter. Jag funderar en del på huruvida de AI-genererade bilderna föreställer mig (alla bilder i datasetet som den har tränats med gör ju det) eller om det är nån annan i bilderna. Vem det i så fall skulle vara – en representation av algoritmen, ingen alls, eller om det inte spelar någon roll – vet jag inte.

Samtidigt måste jag påminna mig om att algoritmen varken har en personlighet eller är helt neutral – jag pratar om den som om den ”vet” och ”förstår” något och att det den har lärt sig grundas helt i mitt bildmaterial. Men datasetet innehåller ett urval av bilder, ibland till stor del slumpmässigt men ändå grundat i mina och min programmerares olika ställningstaganden och praktiska val. Även koden är laddad med mänskliga spår. Någon har utvecklat språket och valt hur det ska appliceras för att skapa den typ av program som mitt projekt grundar sig i.

Är AI något du tänker fortsätta utforska i din framtida konst?

-Konstnärer är ofta bra på att använda ny teknik på sätt som inte var meningen, eller som utvecklarna inte har tänkt sig. Vi har möjlighet att experimentera och testa sånt som kanske inte är rimligt i andra sammanhang. Det kan i sin tur skapa nya användningsområden och leda till nya sätt att tänka kring och/eller förstå tekniken.

-Jag kommer fortsätta! Jag vet inte vartåt det barkar med det här projektet så det ska bli kul att se vad som händer. Än så länge känns det givande och kul och så länge det gör det så är det bara att tuta och köra.

/Mathias Jansson

Artikeln har tidigare varit publicerad i Konstperspektiv nr 2-2022.