Så långsamt som möjligt

Författaren Owe Wikström har i boktiteln ”Långsamhetens lov: eller vådan av att åka moped genom Louvren” fångat vad det handlar om.  Wikströms bok uppmanar oss, precis som Slow Art Day, till motstånd mot samtidens jäkt så att livet inte blir som att åka genom Louvren på moped bara för att vi vill hinna se och pricka av så många berömda målningar som möjligt.

Det finns konstnärer som tagit långsamhetens lov till sig och som gör konst som får oss att sakta ner och reflektera över tiden i ett större perspektiv. John Cages verk ”Organ2/ASLSP (As Slow as Possible)” är ett musikstycke för orgel som skapades 1987. År 2001 installerades verket i den tyska kyrkan St. Burchardi i Halberstadt. För någon dag sedan byte stycket ackord för första gången på sju år. År 2640 beräknas stycket har spelats klart. Konstverket bryr sig inte om hur kortvarigt ett människoliv är utan upplevelsen måste föras vidare över generationer så någon i framtiden kan ta del av verkets helhet vid slutförandet.

Vi betraktar för det mesta tid som något som flyr ifrån oss, som går snabbt, men tiden är som bekant relativ. Ett mänskligt liv blir ju kort och flyktigt om man sätter in det i ett större sammanhang och ser till hur länge jorden har funnit eller för den delen universum existens. On Kawaras verk ”One Million Years” från 1969, består av en bok med en miljon årtal före verket skapades och en miljon årtal efter verket skapades. Den längsta uppläsningen hittills av verket ägde rum under Documenta 11 år 2002 där kvinnliga och manliga deltagare turades om att läsa årtalen under utställningens 100 dagar.

Ordspråket säger att droppen urholkar stenen inte genom sin styrka utan genom att falla ofta. Denna långsamma process är något Bogomir Eckers undersökt i verket ”Die Tropfsteinmaschine” på Hambuger Kunsthall. Från museets tak samlas regnvatten in och leds sedan via ett rör ner till en konstgjord stalaktit i konsthallen från vilket vattnet droppar ner på en marmorsten. Redan 1983 föddes idén men verket tog så lång tid att bygga och att ställa in maskinen att det kunde installeras i konsthallen först 1996. Efter femhundra år kommer det droppande vattnet att ha format en stalaktit på fem centimeter. Vilket med naturens mått mätt är en ganska obetydlig stalaktit mot vad man kan hitta i kalkstensgrottor. Men naturen har å sin sida inte speciellt bråttom när den skapar sina mästerverk. Ett par miljoner år hit eller dit, vad spelar det för roll? Det är bara vi människor som jäktar genom konsthistorien och utställningarna för att hinna se så mycket som möjligt.