Tvätta händerna i konsten
Myndigheterna uppmanar oss i stora kampanjer att tvätta händerna för att minska spridningen av coronaviruset. Men att tvätta händerna har inte alltid varit en självklar metod för att förhindra smittspridning och dödsfall.
Det var i mitten av 1800-talet som den ungerska läkaren Ignaz Philipp Semmelweis upptäckte att en god handhygien minskade risken för barnsängsfeber och dödsfall hos nyförlösta kvinnor. På den här tiden var det inte ovanligt att läkare kunde gå direkt från bårhuset, där han genomfört en obduktion, till att undersöka de nyförlösta kvinnorna utan att tvätta händerna och på så sätt sprida farliga bakterier som orsakade dödsfall inne på förlossningen.
Semmelweis visade på en drastisk nedgång i dödsfall på en förlossningsavdelning i Wien om man tvättade händerna före undersökningen av kvinnorna, än om man inte gjorde det. Idag verkar det därför helt absurt att Semmelweis nya idéer motarbetades och hånades av andra läkare. Det var först efter hans död som idéerna och sambandet mellan handtvätt, sjukdom och bakterier bekräftades av Louis Pasteur och vann internationellt erkännande.
Den amerikanska Illustratören Robert Thom har i en idealiserad målning från 1960-talet, med titeln ”Semmelweis-moderskapets beskyddare”, fångat scenen där en ung kvinna ligger i en säng i förgrunden av sjukhussalen medan resten av rummet är fyllt med kostymklädda herrar (läkare) som ägnar sig åt att tvätta händerna.
Att tvätta händerna är i många religioner en viktig ritual för rening och att två sina händer är också ett uttryck som används än idag för att markera att man inte vill ha något med saken att göra. Själva uttrycket kommer från Bibeln Matteus 27:24 där Pontus Pilatus efter den starka folkliga opinionen dömer Jesus till döden:
När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer i folkets åsyn och sade: »Jag är oskyldig till denne mans blod. I fån själva svara därför.»
Albrecht Dürer, William Turner och Rembrandt är bara några konstnärer i konsthistorien som skildrat motivet där Pontus Pilatus tvättar (tvår) sina händer.
Förutom det bibliska motivet finns det en del genrebilder i konsthistorien, med vardagliga situationer där främst kvinnor tvättar sina händer, från den holländska målaren Gerard ter Borchs målning av en kvinna som tvättar händerna från 1655 till Dante Gabriel Rossettis målning med ett liknande motiv från 1865.
I samtidskonsten hittar man Bruce Naumans videoverk ”Raw Material Washing Hands” (1996). Det är en videoinstallation bestående av två skärmar där konstnären på ett nästan maniskt sätt tvättar sina händer under 55 minuter. Det frenetiska tvättandet förmedlar en känsla av panik och rädsla hos betraktaren och följer Naumanns intresse att utforska det mänskliga psyket och känslan av obehag.
Men att tvätta händerna kan också var en öm och intim gest. I Marika Vandekraats performance ”Washing Hands with Soap in the Shape of my Mother’s Hands” (2018) bjöd hon in förbipasserande på en gågata i Vancuver att sätta sig ner med henne vid ett bord där hon tvättade deras händer i en enkel rostfri skål och använde en tvål som var utformad som handen på hennes döda moder. Desto fler händerna hon tvättade desto mindre blev det kvar av handtvålen. Genom handlingen och samtalet förde hon vidare och förmedlade en del av sin mors historia och liv till andra människor.