Den digitala duken: Intervju med Kristoffer Zetterstrand

När du kring 2002 spelade dataspelet Counterstrike så upptäckte du en ny motivkrets i den digitala världen. Men varför blev de oljemålningar av motiven och inte digitala verk? Händer det något speciellt när man överför en digital bild till en duk?

För mig är det fysiska materialet i måleriet centralt för det jag håller på med. En digital skärm eller print kan visa en intressant bild, men när jag själv arbetar så är själva måleridelen av processen det absolut viktigaste. Jag tänker på det som att jag översätter en bild till måleri. Måleri är något unikt, annorlunda än allt annat i världen.

Kan du berätta lite om din arbetsprocess? Du bygger upp dina tavlor i 3D i datorn innan du överför dem till en duk. Hur komponerar du ihop bilden och hur väljer du sedan ut vilket motiv du ska måla?

När jag ska börja en ny skiss till en målning så brukar jag starta med en tom rymd i mitt 3D-program, som jag sedan börjar bygga en scen i. Ibland återskapar jag ett scenrum från äldre måleri för att ha något att utgå ifrån. Just nu t.ex. bygger jag upp landskapet och grottan från Bellinis “S:t Franciskus i öknen”. Dessa scener kan jag sedan vända och vrida på och skissarbetet består bl.a. av att placera figurer som skådespelare i scenerna, experimentera med ljussättningen och prova olika kompositioner. Jag bygger upp arkitekturen, skulpterar landskap i bakgrunden, ställer in och testar parametrar för molndensitet, solstyrka o.s.v. Hela tiden under processen renderar jag testbilder, ändrar, och improviserar på så vis fram ett motiv.  Ofta har jag gjort hundratals motiv innan jag hittar ett som jag vill översätta till måleri.

Eftersom dina målningar i grunden är 3D-modeller har du aldrig funderat att göra virtuella 3D-målningar av dem?

Det känns lite som om mina skisser redan är virtuella 3D-målningar, och i så fall har jag ju gjort massvis – men jag har sällan visat dem. Jag tänker mer på dom som platser där jag hämtat mitt motiv – vilket gör att det skulle kännas märkligt att presentera dem. Lite som att visa ett stilleben på en utställning istället för målningen av stillebenet.

Men ibland öppnar jag en gammal fil för att ta mig en promenad i ett landskap jag inte varit i på länge. Det är möjligt att jag visar mina virtuella scener på något sätt i framtiden. Kanske i VR?

Vad är det som du vill utforska i din målningar? Du återanvänder dels konsthistorien, men arbetar också på ett meta-plan och avbildar människor som bygger modeller eller belyser övergången mellan det digitala och det målade, som påminner mycket om din egen arbetsprocess?

Jag har sällan en helt klar bild av hur motivet kommer att se ut när jag börjar skissa – men under processen så utkristalliseras till slut någonting som jag känner starkt för. När jag tittar tillbaka på en svit målningar i efterhand kan jag ju se att jag under den perioden hade någon typ av sammanhängande idé eller motivintresse, och en del teman har varit återkommande under många år, bland annat de du nämner.

Ofta försöker jag hitta ett spänningsläge i bilderna där något väldigt fundamentalt mänskligt iscensätts. Skapande, byggande, betraktande, presenterande, hävdande o.s.v. – olika viljor och handlingar som är grundläggande men som lätt blir problematiska. Ett återkommande inslag i detta är misslyckandet, buggen, tillkortakommandet och den stämning som uppstår när en fasad rämnar och en bakomliggande konstruktion visar sig, antingen fysiskt eller psykiskt. I ett dataspel t.ex. så kan man vara fullkomligt “inne” i spelet och det har för en stund blivit hela ens värld, men så buggar spelet ur, en vägg glitchar och försvinner, eller monstret som jagar dig fastnar i ett cigarettpaket på gatan – och du kastas ur illusionen omedelbart – men du kan plötsligt se och uppskatta konstruktionen, trots dess brister, som i en Brechtiansk “främmandegöring”. Du får då också en slags kontakt med skaparen av verket / spelet / målningen. Det förhållandet återkommer jag ständigt till i mina målningar – det kan vara motiv med människor som skapar något, och det dom “gör” befolkar scenrummet med samma självklarhet som skaparen själv.

Du har också blivit känd utanför konstkretsar, bland annat för att du skapade digitala kopior av dina verk till dataspelet Minecraft. Det är ju en ganska spännande process att först bygga upp en bild i sin dator, överföra den till målarduken och sedan digitalisera den och placera den i ett dataspel. Har du funderat på vad den resan gör för upplevelsen av konstverket, om kontexten förändrar innebörden? Det blev ju en liknande händelse när ditt inlägg på Reddit blev viralt, då ett foto, blev en tavla som blev ett digitalt foto osv…

Ja, speciellt målningarna jag gjorde till Minecraft fick ju ett extra varv i karusellen eftersom många av dom motiven var målningar som föreställde pixelgrafik från början. Jag funderar ibland på hur kontexten förändrar innebörden, men jag är inte säker på att jag kommit fram till någonting vettigt. Jag testar olika tillvägagångssätt och sammanhang och ser vad som händer. Reddit-målningen (Somebody’s mom) var ett sådant exempel, där jag prövade om jag kunde skapa ett meme genom måleri. Efter att det snappades upp av bl.a. Washington Post och BBC och spreds över världen med miljontals tittare som följd så kan jag lugnt säga att det gick över förväntan. Men saker som snurrar runt på internet är svåra att överblicka, och även om det är intressant med sådana experiment känns de långt ifrån det som är det centrala i det jag sysslar med. Jag vill gärna ha kontroll över den  spelplan i vilken jag kan tillåta mig att inte ha kontroll.

Frihet att improvisera kan man ju bara ha om man också har regler och jag trivs bra med att en målning har fyra hörn.

Kort om Kristoffer Zetterstrand:

Kristoffer Zetterstrand (f. 1973) bor och är verksam i Stockholm.

MFA (Master of Fine Arts) vid Kungl. Konsthögskolan 1996.

Har bland annat ställt ut på Stene Projects i  Stockholm och gjort offentliga utsmyckningar vid Nya Karolinska sjukhuset, Stockholm.

Konstnärens hemsida