Ett riksförbund bildas på andra försöket

År 1946 gjorde kommittén för bildandet av Sveriges Konstföreningars riksorganisation en förteckning över drygt 290 aktiva konstföreningar i Sverige. Sida efter sida listas med konstföreningarnas namn, när de grundades, antal medlemmar och namn på ordföranden och sekreterare.  Bakom förteckningen låg drömmen om ett eget riksförbund för konstföreningar. En dröm som slocknade snabbt och som inte skulle uppfyllas förrän 1973. Vid den konstituerade årsstämman i Läkarsällskapets lokaler i Stockholm i september 1946 avslogs förslaget om att bilda ett riksförbund för konstföreningar enhälligt av de femtiotalen församlade.

Att det inte blev något riksförbund 1946 berodde till största del på att det redan fanns ett fungerande riksförbund. 1930 hade Riksförbundet för bildande konst (RFBK) bildats. Det var en sammanslutning för bland annat konstföreningar, museer, institutioner och företag som ville arbeta för konstbildningen i Sverige. Men under 40-talet hade många nya konstföreningar startat i mindre orter runt om i landet och de kände sig förbisedda och inte välkomna i RFKB. Man ville därför starta ett eget riksförbund men nu blev det inte så. Istället slutade det med att RFKB fick ta emot en hel del kritik från de mindre konstföreningarna och en tremannakommitté utsågs för att se över hur de små konstföreningarnas intressen bättre skulle tillgodoses i framtiden.

1970-talet var en omvälvande tid på många sätt, inte minst kulturpolitiskt. Riksförbundet för bildande konst var i gungning eftersom museiutredningen MUS 65 hade kommit fram till att RFKB:s uppgift att producera och distribuera utställningar istället skulle övertas av Riksutställningar. 1972 kom ett betänkande om en ny kulturpolitik där konstföreningarna helt hade glömts bort. Det ledde till att flera konstföreningsledare insåg att man behövde starta en ny samlande organisation för att driva och ta till vara konstföreningarnas intressen inom kulturpolitiken.

Konstföreningsledare, med Skånes Konstförenings intendent Uno Kampmark i spetsen, tog därför 1973 initiativet till en ny riksorganisation. Med Riksförbundet för bildande konst som fadder bildas Sveriges Konstföreningars Riksförbund, SKR, i Visby den 2 juni 1973. Landsantikvarien, fil dr Gunnar Svahnström utses till förbundets första förbundsordförande. Med i styrelsen fanns också intendent Uno Kampmark från Malmö, museiintendent Erik Broman från Kalmar, konstnären Helge Holmlund från Skellefteå, avdelningsdirektör Olle Johansson från Stockholm och tulltjänsteman Valdemar Johansson från Malmö.

Under det första året anslöt sig 118 konstföreningar. Förutom medlemsvärvning blev en annan viktig uppgift för förbundet ett kulturpolitiskt lobbyarbete för att säkra förbundets fortlevnad. Man tog fram rapporten ”Den glömda folkrörelsen” för att fylla de luckor som utredningen ”Ny kulturpolitik” hade missat när det gällde konstföreningarnas betydelse. Men det blev en rejäl uppförsbacke för det nya förbundet och redan 1975 fanns risken att sagan skulle ta ett abrupt slut. Både utbildningsdepartementet och kulturrådet nekade förbundet statliga anslag och en akut kris uppstod.

Det var endast genom ett starkt lobbyarbete från Uno Kampmark som resulterade i en motion från VPK (Vänsterpartiet) som stöddes av de borgerliga partierna(!) som riksdagen anslog 375 000 kr till SKR:s fortsatta verksamhet. När man väl hade fått en stadig ekonomisk grund fick förbundet upp styrfarten igen. 1975 startade förbundet den egna tidskriften Konstperspektiv och året därpå hade man redan samlat 562 konstföreningar. Sedan dess har Riksförbundet Sveriges Konstföreningar under 50-år fortsatt att engagera, konstbilda och driva kulturpolitisk opinion för landets konstföreningar.