Artificiellt betyder konstgjort

19/5 2019 Digitalisering

Den 7 november 2019 arrangerade Konstnärernas Riksorganisation ett seminarium om konst och AI i Stockholm. Det var en halvdag med flera korta föreläsningar som gav olika infallsvinklar på hur AI påverkar konsten idag och i framtiden. Mathias Jansson ger ett kort referat av dagen.

Lila Lee-Morrison, doktorand vid Lunds Universitet berättade om sin forskning kring ansiktsigenkänning som är den biometriska teknik som växer snabbast i världen. Till skillnad från fingeravtryck och DNA-prov behöver man inget tillstånd för att scanna av ansikten i en folkmassa. Det som vi människor med lätthet klarar av, att känna igen ansikten, är för en maskin en komplex process. Under de senaste åren har dock tekniken för ansiktsigenkänning utvecklats snabbt. Det finns nu en hel del farhågor när man automatiserar processen och låter maskiner bedöma olika situationer som vem som är terrorister, huliganer eller potentiella brottslingar. Att det kan skapas en inbyggd rasism i systemen och att de saknar etiska och moraliska kompasser var något som de flesta föreläsarna lyfte fram under dagen. Man kan göra en koppling mellan dagens automatiserade ansiktsigenkänning med 1800-talets idéer kring frenologi då man också ansåg att man kunde kategorisera och ta fram olika risktyper baserat på ansikts- och huvudform. Det var idéer som sedan vidareutvecklades inom rasbiologin vilket sedan övertogs av den nazistiska ideologin. Något som vill undvika med dagens system.

Adam Brooberg och Oliver Chanarin är ett exempel på konstnärer som använder tekniken med ansiktsigenkänning. Spirit is a bone är en serie med 3D-masker av personer som en kamera fångat upp i en folkmassa. Det behövs ingen aktiv medverkan från de avbildade, de behöver inte sitta framför en kamera för att få sitt porträtt omvandlad till en ansiktsmask i 3D. Det räcker att de passerar förbi kameran. Bland porträtten i serien kan man nämna Pussy Riot medlemen Yekaterina Samutsevic.

Zach Blas är en konstnär som arbetat mot ansiktsigenkänning och har i olika projekt och workshops skapat ansiktsmasker som ska förvirra och försvåra användningen av teknik kring ansiktsigenkänning. Facial Weaponization Suite är en serie med masker som utgår från olika grupper och begrepp som queer, svarta, feminister och skapar en amorf ansiktsmask som gör att ansiktsigenkänning inte fungerar på bäraren.

Lars Noväng, konstnär och grundare av Frihetsförmedlingen berättade om frihetsbyråkraten Kim Svensson som är en AI-byråkrat. Som tidigare nämnts finns det farhågor när man automatiserar processer och använder AI, att det i systemet finns inbyggda brister och avsaknad av moraliska och etiska regler vid bedömningar av t ex social bidrag, arbetssökande osv. Meningen med Kim Svensson är att det ska bli en ansvarstagande, moralisk och mer mänsklig byråkrat. På nätet finns en föreläsning kring projektet Kim Svensson för den som vill veta mer:

Den danska koreografen Louise Crnković-Friis, berättade om hur hon har använt deep learning för att lära en AI att dansa. Genom att mata ett system med hennes egen koreografi så kunde systemet efter några dagars träning återskapa och göra egen koreografi som påminde om hennes specifika rörelsemönster.  I verket Dinner with friends har hon blandat koreografi med AI. I det är fallet har hon använt Googles AI-projekt Deep Dream Generator som tolkar bilder och video så att det liknar en AI som drömmer.

Jacob Broms Engblom har besökt den surrealistiska delen av internet med YouTube Kids videos. Kanaler som riktar sig till barn med färgglada lågbudget animationer och barnsånger och visor men som ofta är helt absurda och surrealistiska för vuxenvärlden. Kanalerna är ofta skapade för att dra besökare genom automatiserade sökoptimeringar som använder specifika nyckelord i beskrivningar och texter. Engblom har använt sig av en AI för att skapa en egen barnkanal Brain Nursery Egg TV där en AI automatiskt varje dag laddar upp en ny video med texter och videoklipp som bygger på material från liknande kanaler med Kids videos.

Via Skype medverkade den amerikanska konstnären Sam Lavigne som arbetat mycket med Big Data i olika projekt. I The Good Life har han använt en offentliga databas med 225.000 beslagtagna mail från skandalen kring företaget Enron, som gjorde en av Amerikas största konkurser 2004 och utreddes för bedrägeri. Mailen gjordes offentliga i en stor databas av myndigheterna och Lavigne skapade ett program där man kunde prenumerera på mailväxllingen och välja om man skulle få alla 225.000 mail under loppet av  7, 14, eller 28 år.

I verket White Collar Crime Risk Zones från 2017 använder Lavigne Big Data och maskininlärning för att ta fram modeller för var det är troligast att finansiella brott kommer att begås. Att Wall Street på Manhattan är ett riskområdet är kanske inte så svårt att lista ut. Projektet är en kommentar på de verktyg som poliser i USA allt oftare använder för att profilera områden med hög brottslighet. Att fattiga och utsatta områden där många svarta och invandrare bor betraktas som riksområdena är kanske inte så konstigt.

Katarina Renman-Claesson, jurist på Konstnärernas Riksorganisation berättade om upphovsrättens historia och hur den kan tillämpas på dagens AI-konst. Slutsatsen var, vilken de flesta nog instämde i, att även om en AI kan skapa konst så är den inte upphovsmannen bakom, utan det är istället den som skapat koden och de instruktioner som maskinen använder för att skapa konsten. Än så länge finns det en människa bakom som måste välja vad och hur en AI ska göra för att skapa sitt konstverk och därför betraktas en AI inom juridiken inte som en upphovsman.

Moderator för dagen var konstnären Robert Brečević  som berättade om tekniken och historien bakom maskininlärning och AI. Han berättade också om fallet med den franska konstnärsgruppen Obvious som lät en AI träna på tusental porträtt från 1500- och 1600-talen och sedan skapade Portrait of Edmond Belamy som 2018 såldes för den osannolika summan fyra miljoner kronor på auktionshuset Christie’s. Saken är bara den att den kod som Obvious använde för sitt porträtt hade skapats av den 16-åriga Robbie Barrat som hade publicerat den på nätet som öppen källkod. Obvious porträtt var inte så olika eller unika i jämförelse de som Barrat själv hade skapat med samma kod. Obvious har inte heller gett något erkännande till Barrat, vilket är brukligt när man använder sig av öppen källkod.

Sammanfattningsvis kan man säga att det finns ett stort intresse idag hos konstnärer att använda AI som ett verktyg för att utforska nya uttryckssätt, men att man inte ser AI som en självständig kreativ skapare utan den är beroende av en människa som väljer vad och hur den ska skapa. Det finns också stora farhågor hur AI och automatiserade processor kan hota integritet, och skapa moraliska och etiska dilemman. Många konstnärer använder därför AI-tekniken för att undersöka och belysa dem här farhågorna. Det är också uppenbart att AI är en ny teknik och det fortfarande pågår ett utforskande och sökande hur den ska kunna användas inom det konstnärliga fältet.

För program och mer information om seminariet se Konstnärernas Riksorganisations hemsida.