Intervju med Österängens konsthall

Hur kommer det sig att det till slut blev en ny konsthall i Jönköping? Vad jag förstår var det tack vare privata sponsorer och inte kommunala bidrag eller stöd

-Att det till slut blev en konsthall i Jönköping berodde på att vi var några eldsjälar som helt enkelt bestämde oss för att köra. Vi hade tröttnat på att vänta på politiker och utredningar och sparkade igång med inställningen ”Det får bära eller brista”. Att det kommunala bostadsbolaget VätterHem gick in och backade oss med en lokal var dock helt avgörande för att vi skulle våga sätta igång. Den enorma medlemstillströmningen gjorde också att vi kände ett starkt stöd från lokalsamhället. Än så länge får vi väldigt blygsamma bidrag från kommun och region, men vi hoppas självklart att det stödet ska öka.

Till skillnad från många andra konsthallar öppnade ni i ett miljonprogramsområde. Vad var tanken bakom?

-Flera av oss som satt i styrelsen när vi startade konsthallen bor, har bott eller har på annat sätt varit verksamma på Österängen, så det kändes ganska naturligt att gräva där vi stod, så att säga. Sedan finns det såklart en poäng med att, om man vill nå nya grupper, finnas där dessa nya grupper bor och lever. Man kan inte sitta i en stor, påkostad lokal i city och undra varför inte nyanlända flyktingar hittar dit. Vi vill ha en låg tröskel till konsten. Att vara granne med Willys och pizzerian passar oss utmärkt.

Du har sagt att – ”Vi arbetar inte med integration – vi ÄR integration”. Vad är skillnaden i arbetssätt?

-Integration handlar ju inte om att olika grupper ska börja likna varandra, utan att de ska få en möjlighet att mötas och få ta del av varandras världar. Jag tror att vi på ett sätt gör den största integrationsinsatsen gentemot infödda svenskar. Många har aldrig satt sin fot på Österängen innan de besöker konsthallen. Just nu sprids det ju mer fördomar och myter om förorten än kanske någonsin tidigare. Då känns det viktigt att få människor att komma hit och bilda sig en egen uppfattning. De allra flesta blir ju väldigt positivt överraskande och upptäcker att här inte bara finns en fantastisk konsthall, utan fina lekparker, trevliga grönområden och en jättebra fiskhandlare också!

-Sedan tror jag också att behovet av icke-kommersiella mötesplatser är stort för alla, men kanske särskilt för personer som inte bott så länge i Sverige. Hit kan dem komma bara för att sitta ner och prata en stund. Och så har det varit självklart för oss att välkomna och involvera personer med annan bakgrund i konsthallen från början. Vår konstpedagog kom som flykting till Sverige från Syrien för fyra år sedan och i våras gjorde vi en utställning tillsammans med en asylsökande fotograf från Irak.

-Vissa skulle säkert hävda att vi bidrar till en gentrifiering av området. Men det tycker jag är ett märkligt sätt att se på saken. Alla har rätt till konst och kultur i sitt lokalsamhälle. Och vi har fått ett oerhört varmt välkomnande av österängsborna.

Kan du berätta lite om den verksamhet som konsthallen gör och vilken inriktning den har?

-I Jönköping saknades det en arena för samtidskonst, så det har vi försökt att skapa. Vi vill spegla det som händer här och nu, både inom konstvärlden men också i hela samhället. Vi söker en bredd  och en variation i uttryck och har visat skulptur, måleri, foto, video och digitala verk av såväl svenska som internationella konstnärer. Nyligen fick jag besök av en konstnär som ville göra en utställning som relaterade till John Bauer och hans bildvärld. Då slog det mig, att många som bor här vet inte vem John Bauer är eller har någon relation till honom. Och då blir det ju ganska ointressant.

Hur ser framtiden ut för konsthallen? I dagens samhälle där integration och utanförskap står högt på den politiska agendan så tycker man att sådant initiativ borde lyftas till skyarna av politiker och pengarna strömma in?

-Haha, ja, det kan man ju tycka! Men de flesta integrationsprojekt är ju väldigt styrda. De som delar ut pengarna vill bestämma hur vi ska jobba, med vilka vi ska samarbeta med, ibland till och med vilka konstnärer vi ska anlita. Vi vägrar dessutom att se på integration som något en kan fixa med ett halvårs långt ”projekt”. Vi är här på lång sikt och vi är här för att stanna. Vi är dessutom, än så länge, en alldeles för liten organisation (två halvtidsanställda) för att ro iland större projekt – där ju de stora pengarna finns.

-Från kommunalt och regionalt håll blev de nog tagna på sängen av vår rivstart. Och jag tror kanske fortfarande att de har lite svårt att släppa drömmen om den stora, ”riktiga” konsthallen i city, och därför vågar de inte riktigt satsa fullt ut på oss. Men jag hoppas att det kommer att förändras. Jag tror att en stad eller region som vill ha ett levande kulturliv måste inse att en aktör inte kan uppfylla alla behov, utan att det måste finnas plats, utrymme och resurser för en verklig mångfald.